När Rabarber blev sjuk övertalade min mor mig om att behålla de två kullbröderna trots allt, så att Domino har sällskap ifall Rabbes sjukdom skulle få olycklig utgång. Och ja, ni vet ju hur det gick, så de har helt enkelt blivit kvar! Alla tre killar bor tillsammans i nuläget. Jag var och är medveten om att detta är ett risktagande.

 

Än så länge har det väl gått siså. Remus är lugn som en filbunke och skulle inte göra en fluga förnär, så där finns inga problem. Men Romulus och Domino har svårt att komma överens. Nu när Romme är 6 mån blir det en hel del tjafs, men jag har is i magen och avvaktar. Det har inte blivit speciellt farliga sår än så länge och de kan vara nära varandra utan att bråka. Men tanken på att kastrera någon av dem växer i mitt sinne...

Det var ett tag sen sist. Jag har inte skrivit här på länge för att det har gjort så ont, så ont. Det gör fortfarande jätteont, men det är nog dags att jag erkänner för mig själv att förnekelse av händelsen inte gör det mindre verkligt.

I en månad behandlade jag Rabbe med medicin mot urinsten och jag tyckte mig se framsteg, men en dag tog det stopp för honom. Behandlingen fungerade inte snabbt nog. Idefix Rabarber fick somna in 29 september 2011. Åh, min lilla perfekta mysbubbe, som jag saknar dig... det känns så tomt.

Vila i frid, älskade, älskade du, vars liv tog slut på tok för tidigt!   

Må gräset vara grönare på andra sidan...

Jag vill också ta tillfället i akt för att hedra mina andra två älskade underverk som tidigare förlorats av denna satans äckliga sjukdom. Det är över 1½ år sen nu och fortfarande svårt att greppa för mig. Jag tror inte att jag någonsin kommer att komma över det... fy, tårarna bara sprutar.

Cinno och Dinno, jag kommer aldrig att glömma er!

Jag har blivit övertalad att ge det en sista chans och hålla tummarna för att det här med Rabbe bara var en ond, förskräcklig slump bara. Och ja, det är ju inte omöjligt att det berodde på UVI:n han hade förra våren, att jag inte blev av med bakterierna ordentligt då och att en sten grodde i det(en grym tanke det med, men något mer hanterbar än tanken på att det är en epidemi).

Men händer det här igen ger jag upp, det ger jag mitt ord på. Inga fler liv ska få lida på grund av mig. Jag bara önskar att jag kunde förstå vad allt detta berott på... jag har ju verkligen försökt mitt yttersta för att fatta det. Usch, jag orkar inte tänka på det här mer, för det får mig bara att vilja gå och gräva ner mig någonstans...