Hemsidan är uppdaterad. Ugh, det var minst lika jobbigt som när jag uppdaterade efter att Cinnober avlidit, om inte ännu jobbigare. Jag har det fortfarande svårt att förstå att varken Dianthus eller Cinnober lever längre. Det försvårades lite extra i helgen, då jag drömde en grymt obehaglig dröm.
Känsliga borde kanske inte läsa...

Jag steg in i ett rum, som i drömmen fungerade som någon sorts grav. Jag gick till vänster i rummet och lyfte ett skynke från en 100x50 bur. Däri fanns mina gamla grisar Emma och Maja - men de levde! I drömmen tänkte jag då att det här var planerat, de var sjuka och skulle bo där och invänta döden. Vi skulle se efter dem en gång i veckan. Och så såg jag på dem, magra och i en smutsig bur, och insåg plötsligt vilken idiotisk idé det varit! Jag rusade omgående till min mor och sa till henne att vi akut skulle behöva åka till veterinären för att avliva marsvinen, avsluta lidandet. 

Jag sprang tillbaka in i gravrummet, men stannade upp vid ingången den här gången. Jag hade märkt en bur som stod mitt emot Majas och Emmas. Där stod buren jag använder nu, 120x60 stor, med huset placerat i mitten. Jag tittade närmare. I huset låg Dianthus och Cinnober tätt intill varandra, djupt insjunkna i dödens sömn. Synen skar i mitt hjärta, så jag skyndade mig och plockade med mig Emma och Maja, ett marsvin på var arm, för att bege mig mot bilen.

Väl utomhus kom jag på... "men vad är Maja för sjuk egentligen?". Hon var ju bara gammal och mådde annars bra, om man bortser från att hon magrat lite av det djurplågeri jag utsatt henne för. Jag kunde rätta till mina fel och låta henne leva vidare. Så såg jag ner mot min högra arm, där jag trodde att jag höll Maja. Men nej, det var inte hon... jag blev alldeles ställd, fick halvt panik. Höll jag just i ett dött marsvin...? Och inte vilket marsvin som helst - det var Dianthus!

I drömmen började jag gråta hysteriskt. Han skulle ju få vila i frid, inte störas av mig! Jag lät mamma ta över Emma och sprang tillbaka till gravrummet för att lägga tillbaka Dianthus. Men när jag satt på knä framför buren och höll på att lägga ned honom bredvid Cinnober blev situationen ännu konstigare. Cinno började nosa upp i luften efter honom och hälsade på sin kompis. Dinno låg stilla på marken en stund, men började sedan röra på sig han med. Ovant, som om han nyss väckts åter till liv.

För ett ögonblick kändes det som att allt skulle lösa sig. Det hade varit riktigt jobbigt ett tag, men nu hade något högre väsen upphävt det förflutna, gett mig en ny chans. Maja, Cinno och Dinno var friska och vid liv, Emma skulle få ett bra avslut. Fastän jag var riktigt omskakad och tårarna fortfarande rann nerför mina kinder, log jag svagt.

Jag öppnade ögonen. Drömmen gick i bitar framför mina ögon. Det tog en kvart för mig att inse att ingen av marsvinen levde. Som ni kan förstå blev jag rejält uppriven av detta, det var som att förlora dem på nytt. Jag kunde inte återhämta mig ordentligt efter det och kände mig väldigt förvirrad i flera dagar("Är det säkert att Maja, Dianthus och Cinnober inte lever? De levde ju bara häromdagen..."), ända fram till att jag träffade Domino och Rabarber igen i tisdags.

Det känns jobbigt att min hjärna ska skapa sådana här fantasier om natten. Jag har ju drömt en liknande dröm en gång tidigare, 10 dagar efter Cinnos död. Nu drömde jag detta, 17 dagar efter Dinnos död. Jag tror bestämt att jag drömt något liknande efter andra husdjurs bortgångar också. 

Usch, hoppas jag slipper sådana drömmar i fortsättningen. Visst, det är jättetrevligt att leva igenom sin dröm där allt känns bra, men det är verkligen jätteotrevligt att vakna då igen. Jag klarar inte att förlora mina djur på nytt bara för att jag går och lägger mig på natten...