Jag trodde aldrig att jag skulle kunna acceptera nykomlingen så snart, men det kunde verkligen inte ha blivit bättre än såhär i denna situation. Jag ångrar inte det snabba köpet en sekund. Introduceringen gick galant! Jag delar med mig av lite halvkassa bilder av händelseförloppet. Klicka för förstoring.

Den första halvtimmen kunde ingen av grisarna få ro och det blev mycket gnäll, kurrande, revirmarkerande och ridande. Dianthus verkade jättestressad, bytte aktivitet vartannan sekund. Lillen fick ingen matro och Dinno åt själ upp allt gräs jag lagt fram. Till slut verkade han lugna sig dock och jag kunde se de två mysa ihop i huset. De kommande två timmarna kunde de ta det lugnt, men det blev lite tjafs och gnäll titt som tätt.

Vid niotiden fick Dinno fnatt igen och skulle absolut rida på den lilla så mycket som möjligt. Han lämnade en mindre trevlig present i lillpojkens päls; en gigantisk(i proportion med marsvinet) spermaklump. Med mycket möda lyckades jag klippa bort den, men nu är han nästintill naken på några ställen. Det ser nästan ut som att han har haft skabb, men han är inte mindre söt för det.  

Efter denna händelse blev de som bästa vänner. Allt de sen dess gjort har varit att prata, nyfiket undersöka omgivningarna, mysa och äta ihop. Båda var som totalförändrade! Dianthus, som tidigare varit ovanligt feg, tyst och stillsam, blev riktigt framåt, pratig och aktiv. Verkligen pigg och framför allt glad! Den än så länge odöpta nykomlingen var till en början väldigt rädd och stillsam han med, men när han knutit vänskapsband med Dinno blev det liv i honom. Nu kan man knappt plocka upp honom, så alert som han är. Men han är söt som få.

Dianthus behövde en kompis mer än jag hade trott, med tanke på vilken förändring i beteende jag kunde se efter att de kommit överens. Min älskade lilla D-pojke är så himla glad igen! Han verkar trivas i ledarrollen. Av den anledningen kan jag inte annat än tycka om den lilla nya. Han tände ljus i mörkret.

En ordentlig presentation av den lilla nya(vilket jag lär kalla honom tills jag kommit på något bättre) i sin nya miljö kommer snart. Jag tror att jag borde döpa honom först.   

...min lille namnlöse nykomling! En sex veckor gammal merinohane. Toksöt!

Bild tagen av Ida H. som hämtade honom från utställningen åt mig.

Sen cirka 45 minuter tillbaka är Dianthus nya kompis i hemmet. Aldrig hade jag kunnat tänka mig att jag skulle hitta en vän åt honom så snart. Utställningen i Örsundsbro kom lägligt, annars hade jag nog aldrig fått hit den här lillen.

Nu har jag rengjort buren och alla tillbehör. Kvar är alltså bara introduktionen. Hoppas att den går bra! Allt pekar mot det, med tanke på hur cool och lugn Dianthus är och hur ung den nya pojken är. Men man ska aldrig vara nog för säker. Jag håller tummarna...