Nu vilar Cinnober i en grav bredvid Emmas och Majas gemensamma. Det blev jättefint och vi la några blommor bredvid. Nu har jag sett honom för sista gången i det här livet. Som jag saknar mitt underbara lilla energiknippe...

Dianthus verkar inte riktigt ha förstått att Cinno inte kommer att komma tillbaka. Antagligen kan han inte föreställa sig i sin vildaste fantasi att Cinnober(Dinnos ledare, hans beskyddare, hans förebild) har lämnat honom. Varje gång jag lägger tillbaka honom i buren nosar han runt lite för att se om kompisen är där, men nej. Jag önskar att jag kunde förklara för honom.

Hoppet har inte lämnat honom och tålamodet verkar bestå, men han är förstås mycket lågmäldare och stillsammare än vanligt. Cinno var den som fick liv i honom. Dianthus behöver en ny vän så snart som möjligt, hur tungt det än kan kännas. Men jag vill ju inte att han ska hinna förlora livsgnistan och bli deprimerad.

Ju snarare, ju bättre, så den nya vännen är väldigt snart på ingång. Det är lite svårt att smälta, men jag tror inte att det skulle bli mycket lättare bara för att jag väntar en vecka mer eller mindre. De oundvikliga skuldkänslorna består ändå.
Och jag vill inte vänta längre än två veckor, med tanke på vad som hände förra gången. Efter så lång tid tappade den kvarvarande grisen livsgnistan och efter dubbla tiden gick hon bort.

Det kommer nog gå att älska den lilla kommande grisen också, förr eller senare. Märk mina ord: också. Cinnober ska aldrig ersättas. Han har en speciell, reserverad plats i mitt hjärta.

Det var det otänkbara. Det var urinsten. För att bli av med åkomman skulle operation behöva tilltas. Som att älsklingen inte hade nog med problem, satt stenen på ett dåligt ställe som var svårt att komma åt. Vi behövde ta ett beslut på en gång; operation eller avlivning. Stackars lilla otursgrisen...

Ifall operationen, mot alla odds, skulle gå vägen, fanns fortfarande risken att han inte ens skulle vakna efter sövningen eller inte skulle komma igång med ätandet efteråt. Som en extra, hemsk bonus till helvetessjukdomen, finns alltid risken för återfall. Det var bara att väga riskerna och lägga ihop ett och ett för att förstå vad jag var tvungen att ta för beslut. Det högg i hjärtat, men jag ville och vill inte att mitt lilla solsken ska lida. För många gånger har jag agerat själviskt till ingen nytta och åsamkat onödigt lidande för både djur och ägare. Jag kunde inte tänka på mig själv den här gången.

Han fick stilla somna in hos veterinären, med mig nära till hands.

Mitt hjärta gråter. Himlen blev en ängel rikare 29/4-2010. Min lilla älskade ögonsten. Det var kärlek vid första ögonkastet och aldrig ska den kärleken falna. Han var den socialaste, busigaste och roligaste grisen som man kan tänka sig. Helt underbar. Ett riktigt energiknippe, verkligen speciell. Aldrig hade jag kunnat ana att den energin skulle gå ur honom så snart.

Cinnober, Cinnober... han finns för alltid i mitt hjärta och minne. Jag saknar honom något enormt. Har knappt kunnat andas på grund av sorgen, det känns så overkligt. Tårarna bara strömmar ner för mina kinder. Min älskade, älskade gris...