Har tillbringat de senaste tre dagarna med pojkvännen, så det har inte blivit mycket skrivande. Vi har gått på promenader och varit supernyttiga. Om man bortser från godispåsen, glasstruten och äppelpajen... okej, vi har varit hurtiga åtminstone.   Fyra långpromenader som tog cirka 2-3 timmar vardera. Nu har vi verkligen utforskat min hemort.

Anledningen till dessa dagliga äventyrspromenader? SOMMAREN SÅKLART!   Om man bortser från fredagkvällens ösregn har vädret varit härligt de senaste dagarna. Igår fick grisarna för första gången för i år vara ute på gräset. Inga glädjeskutt där, men det berodde bara på att de var för upptagna med att äta.

Bilder från de senaste sommardagarna tillkommer snart.  

Nej, med rubriken menar jag inte att jag gått upp i vikt och blivit super size-stor, lyckligtvis. Jag och pojkvännen har fastnat för dokumentärer på sistone och glott på en hel del olika. Igår såg vi på dokumentärfilmen Super Size Me och det måste nog vara en av de bästa dokumentärfilmer jag sett(slår inte The Unconvenient Truth, dock  ). Och till skillnad från många brukar jag tycka om dokumentärer.

Super Size Me är en dokumentärfilm från 2003 där en kille i trettio dagar enbart ska leva på McDonaldsmat. Han måste äta det till frukost, lunch och middag. Syftet med experimentet var att se hur onyttig (McDonalds) snabbmat egentligen är. Från början var han av exeptionellt god hälsa. Under månaden gick han upp elva kilo, fick en skadad lever och kolesterol-och andra värden höjdes till ohälsosamma nivåer. Förutom att följa hans process får man veta mer om hur snabbmat och fetma hänger ihop, hur det påverkar barn o.s.v

Tydligen lider 20-30% av USA:s befolkning av fetma(d.v.s. de har ett BMI över 30), jämfört med Sveriges knappa 5-10%.

Den gav mig riktiga tankeställare. Nu är ju frågan hur många av dessa tankar som faktiskt kommer att slå i verket, men pojkvännen och jag planerar att ordna någon pakt där vi ska vara nyttigare. Hur det än blir, räcker tankar ganska långt i alla fall. McDonalds kommer jag inte att äta mycket på i fortsättningen i alla fall. Kan inte påstå att jag någonsin ätit mycket där dock(någon gång-ett par gånger i månaden i snitt och aldrig stora måltider)... men nu ska jag medvetet inte äta mycket där!    Av anledningen att maten är onyttig, inte för att jag enbart finner den fullkomligt osmaklig.

Hur som helst, bra film! Jag rekommenderar den.

...om du läser detta, snälla kommentera eller skicka ett sms eller nåt.  

...nu när jag pratat mycket om mina bortgångna grisar visar det sig att min bror hade en bild på Emma tagen med systemkamera kvar. Tagen den dagen hon avlivades, så den visar ju inte hennes finaste dagar, men där ser man henne för den hon var. Hon var så söt...

 

Mindes just vad jag drömde inatt. Minnet är lite luddigt, men ändå ganska klart. Jag drömde att jag hade valt operation istället för avlivning och att Cinno hade överlevt den. På samma gång hade jag ändå Domino, så de tre hanarna bodde ihop.

I samma dröm levde Emma och Maja. Emma var så gammal som hon var när hon dog(6 år), vägde bara 660g och var döende. Jag hade beslutat mig för att låta henne avlivas, men var inte ledsen. Hon var så pigg, fin, gammal och glad och skulle få det finaste möjliga avslutet. Kvarvarande tant Maja skulle få en trevlig tort'n'white-dam som sällskap.

Vad ledsen jag blir nu... om bara livet hade funkat så. Dumma drömmar, nu känner jag inte bara saknaden efter Cinno, utan även saknad efter Maja och Emma. Hoppas att ni har det bäst där vid regnbågsbron, älsklingar.  

     

På sistone har det ju kretsat en hel del runt marsvinen, så jag har inte lagt så mycket tid och tanke på mig själv. Jag har umgåtts lite med pojkvännen, pluggat lite matte and that's it. Inte mycket mer speciellt i alla fall. Resten av tiden har bara varit slötid där jag inte gjort något jag velat göra direkt.

Eller jo, en sak har väl stuckit ut ur mängden. I torsdags hade vi en konsert för skolan. Jag sjöng första versen i låten "It's coming around again" med Simon Webbe. Det gick som vanligt sämre på konserten än på genrepet. Nervositeten tog verkligen över, mer än vanligt. Jag glömde massor av saker.

Nervositeten var så ovanligt stark av anledningen att denna konsert var den sista konserten jag har ett solo på under min tid på den här skolan. Det känns väldigt sorgligt...

Min musiklärare frågade innan konserten varför jag inte ska fortsätta med musikinriktning och jag blev alldeles stum. Kunde inte riktigt förstå varför, just i det ögonblicket. Mina tidigare anledningar bara bleknade. Ville jag verkligen ge upp det här? Att sjunga på scen och att sjunga med ett proffsigt band. Musikläraren har kallat min grupp den bästa ettan hon haft. Kan jag lämna det bara sådär? Musik, en av de saker jag verkligen brinner för. Jag mumlade fram något stammigt svar till läraren och skyndade sedan iväg.

Det är så lätt att glömma vad man älskar. Jag älskar musik. Men ska jag fortsätta med musik kan jag inte göra det på den här skolan. Och jag vill verkligen inte göra det någon annanstans. Därför ska jag inte fortsätta med musikinriktning på gymnasiet.

Jag visste väl att det skulle löna sig att alltid använda samma tonläge vid matdags, förr eller senare.   Han reagerar och kommer till mig varje gång, sötnosen.

Ja, nu kommer en försenad, ordentlig presentation av nykomlingen.


Efter att ha kallats "den lilla" och "lillen" i några dagar fick jag ta till och fastställa namnet för gott. Så nu heter sötnosen Domino.   
Det var det enda namnet jag kunde komma att tänka på innan jag fick hit honom och jag kan inte komma på något som passar bättre. Domino passar som en smäck på min svartvita, lekfulla lillknatte.

Jag vet inte vad han heter på riktigt enligt registreringsbeviset, då jag inte fått det hitskickat ännu. Kanske får jag svar på mitt mail i helgen. Ska bli spännande att få se sen! Jag vet i alla fall att han är född den 20:e mars i år och är uppfödd av Darren Fieldhouse. Hans ras är merino och färgerna är black/white, som ni ser.

Han vägde ynka 254g när han kom hit, men har ökat till 314g under tiden han bott hos mig. Jag tror att han vägde så lite bland annat på grund av att han inte åt så bra när han var först på utställningen och sen mellanlandade hos Ida. Han ökar stadigt i alla fall.

Jag ska försöka arrangera foto på honom ihop med Dinno sen, så ska ni få beskåda hans litenhet.