Jag var så rädd, så rädd inatt. När jag kollade till marsvinen tyckte jag att det såg ut som att Dinno pep lite irriterat när han kissade. Jag(som precis tänkt gå och lägga mig pga att jag var jättetrött) stannade uppe en extra timme och bara väntade på att älsklingen skulle kissa. Fy, vilken hemsk timme det var. Men när han kissade gjorde han inte ett ljud och verkade inte ha det minsta ont. Tack och lov! Antagligen var hans tidigare irriterade pip riktade mot Domino.

Om Dianthus skulle behöva avlivas på grund av urinsten hade en del av mig dött med honom. Det skulle betyda att både Cinnos och Dinnos problem var mitt fel. Antagligen skulle mitt marsvinsägande ta stopp där i så fall. Att två gånger förlora båda sina kära marsvin inom ungefär en månads tid och ha dåligt samvete för allas död är för mycket.

Tack och lov att Dianthus verkar må bra! Dock vill jag inte ropa hej än. Det här har fått mig lite nojig. Han har gått ner lite i vikt igen, är ganska stillsam och vägrade äta morot/broccoli idag(dock åt han i och för sig gräs med glädje). Kan hända att Dianthus är lite hård i magen också. Jag håller koll på min lilla älskling.

Min lillstora bulle, alltid ska du finnas kvar!