Bara några dagar in på lovet har jag redan lyckats vända på dygnet. Bravo, Louise... slösurf och onödiga smågrejer råkar bara kännas så roliga om natten.

Jag ska ordinera sista dosen tranbärsdricka till Dinno innan jag går och lägger mig, har jag bestämt mig för. 12-15ml tranbärsdricka per dag brukar det bli, men ändå kan jag inte se att läget förändrats med mycket. När jag hade honom uppe en timme idag kissade han "bara" 4 ggr. Dock gnällde han tyst varje gång.

Jag som inbillade mig att det hade hjälpt där ett tag, att han inte var sjuk längre. En del av mig vågade inte ha honom uppe längre perioder, av rädslan att han skulle hinna kissa och gnälla över det. Jag hade rätt i att vara rädd. Kanske är jag för otålig? Kanske tar sånt här flera veckor att få bort?

Det är inte det enda jag var rädd över. Jag är rädd för att ta honom till veterinären, rädd för det jag kommer få höra. Antagligen är det ju urinsten, precis som Cinnober. Och det hela är mitt fel. För att jag inte läste på innan, för att jag inte insåg att det gick att överdosera foder, hur bra det än må vara i mindre mängd.

Vad gör jag om det finns en sten där? Och om denna sten faktiskt sitter bra till, till skillnad från i Cinnobers fall? Dinno är en svag gris, och riskerna är antagligen väldigt stora för att han somnar in under operationen eller inte kommer igång med ätandet. Skulle det vara värt det? Jag vet hur jag borde tänka, "då har jag åtminstone försökt", men att försöka och misslyckas skulle verkligen dra ner mig till botten. Samtidigt vill jag göra allt för att få ha kvar min älskling.

Usch, jag vill verkligen inte tänka på detta. Snälla, snälla, låt tranbärskuren fungera. Snälla, snälla, låt Dianthus bli frisk.