Just nu vill jag helst av allt bara fylla hela bloggen med svärord och förtvivlade klagorop, men jag ska försöka hålla mig lugn ändå och försöka ta lite avstånd från känslorna. Jag brukar vara ganska bra på det, av och till...

Höll mig till exempel lugn när jag pratade med en uppfödare ikväll(efter en del pushande/uppmuntrande från mamma, hon vet hur glad mina marsvin gör mig och hela familjen). Det känns på tok för snart för mig, men Domino behöver verkligen en förebild eller lekkamrat. Han gnäller och piper efter Dianthus titt som tätt, det är riktigt hjärteskärande att se.  Domino såg verkligen upp till honom och Dianthus älskade verkligen att ha honom som skyddsling. Det är så fruktansvärt sorgligt att se dem separerade. Jag som trodde att det skulle bli så bra...

En del av mig vill inte skaffa fler marsvin alls. Det känns så himla mörkt. Känns som att Domino bara väntar på att bli förgiftad eller drabbas av något annat akut tillstånd, för att det är så det ska vara när allt rullar nerför kullen här hemma, det ska bara bli ännu värre och ännu värre tills jag hamnar på noll och är tvungen att börja om eller helt enkelt ge upp idén. Min vanliga, förskräckliga otur, som jag inte vill att några fler djur ska drabbas av.

Är det så det ska vara? Ska jag bara se mina djur falla döda en efter en, tills jag helt och hållet förlorar hoppet för dem och mig, och slutar att ha djur över huvud taget? Jag vill bara för en gångs skull vara med om ett äldre marsvin som avlider helt naturligt av ålder och slipper krångel och problem. Jag vill bara för en gångs skull känna att det inte är mitt fel.

Jag har dock redan fäst mig vid Domino och han behöver en kompis. Jag försöker alltså med marsvinen en gång till, men går det lika mycket åt helvete denna gång så ger jag nog upp. Bara för att jag säger detta lär det väl bli skit av det ändå. Livet har en tendens att göra raka motsatsen till vad jag vill, naturligtvis med lite vilseledning först för att få mig alldeles extra förstörd.

Om man bara kunde spola tillbaka tiden...
 
Cinno, Cinno, Cinno... Dinno, Dinno, Dinno... varför försvann ni ifrån mig?   

Ibland räcker inte alla hållna tummar, tassar och tår till. Det gick tyvärr inte bra. De fick bort stenen och Dianthus höll på att vakna upp vid tvåtiden, så veterinären ringde oss för att vi skulle vara beredda på att ta oss dit till 16-17.

Han lyckades dock aldrig att vakna upp ordentligt efter narkosen, så han somnade in en liten stund innan vi kom dit. Jag hoppades nog på lite för mycket, för jag klarar verkligen inte det här. Jag vill bara skrika.



Dinno var så kolugn och mysig, så underbar. Den sista tiden var han så pigg och framåt. Det tar verkligen emot att han är borta. Han var så frisk i själ och sinne, verkade må så bra, men kroppen hängde inte riktigt med.

Jag saknar dig, min älskade lilla bulle, jag saknar dig så otroligt mycket. Nu har du i alla fall inte ont mer och kan möta din bästa vän Cinnober vid regnbågsbron.

Sov gott, älsklingsgubben. Du blir för alltid älskad och saknad.

Nu är det bara att vänta. Tidigast klockan tre kan vi ringa och kolla hur det har gått. *orolig* Jag ska försöka sova lite, så att tiden går snabbare.

Du klarar det här, Dianthus, du klarar det här... kämpa!

Håll tummarna för min gubbe nu. Det bara måste gå komplikationsfritt! Om en liten stund går jag och lägger mig, jag ska ju upp klockan 6 imorgon idag. Jag ska bara pussa lite på Dianthus först...