Just nu vill jag helst av allt bara fylla hela bloggen med svärord och förtvivlade klagorop, men jag ska försöka hålla mig lugn ändå och försöka ta lite avstånd från känslorna. Jag brukar vara ganska bra på det, av och till...

Höll mig till exempel lugn när jag pratade med en uppfödare ikväll(efter en del pushande/uppmuntrande från mamma, hon vet hur glad mina marsvin gör mig och hela familjen). Det känns på tok för snart för mig, men Domino behöver verkligen en förebild eller lekkamrat. Han gnäller och piper efter Dianthus titt som tätt, det är riktigt hjärteskärande att se.  Domino såg verkligen upp till honom och Dianthus älskade verkligen att ha honom som skyddsling. Det är så fruktansvärt sorgligt att se dem separerade. Jag som trodde att det skulle bli så bra...

En del av mig vill inte skaffa fler marsvin alls. Det känns så himla mörkt. Känns som att Domino bara väntar på att bli förgiftad eller drabbas av något annat akut tillstånd, för att det är så det ska vara när allt rullar nerför kullen här hemma, det ska bara bli ännu värre och ännu värre tills jag hamnar på noll och är tvungen att börja om eller helt enkelt ge upp idén. Min vanliga, förskräckliga otur, som jag inte vill att några fler djur ska drabbas av.

Är det så det ska vara? Ska jag bara se mina djur falla döda en efter en, tills jag helt och hållet förlorar hoppet för dem och mig, och slutar att ha djur över huvud taget? Jag vill bara för en gångs skull vara med om ett äldre marsvin som avlider helt naturligt av ålder och slipper krångel och problem. Jag vill bara för en gångs skull känna att det inte är mitt fel.

Jag har dock redan fäst mig vid Domino och han behöver en kompis. Jag försöker alltså med marsvinen en gång till, men går det lika mycket åt helvete denna gång så ger jag nog upp. Bara för att jag säger detta lär det väl bli skit av det ändå. Livet har en tendens att göra raka motsatsen till vad jag vill, naturligtvis med lite vilseledning först för att få mig alldeles extra förstörd.

Om man bara kunde spola tillbaka tiden...
 
Cinno, Cinno, Cinno... Dinno, Dinno, Dinno... varför försvann ni ifrån mig?   

 

Maija

25 juni 2010 10:15

Livet går inte alltid som man vill, tyvärr =( Men klandra inte dig själv för Cinno & Dinno, det var ju inte meningen att det skulle bli såhär. Och ge inte upp, tänk vad mycket marsvinen ger dig, även om allt för stunden känns hemskt. Domino behöver dig nu, och en ny kompis. Jag önskar innerligt att du slipper sånna här problem längre fram, det är riktigt hemskt att förlora sina älsklingar.
*Kramar*

 

MikaTela

25 juni 2010 10:19

Tyvärr kan man inte styra över liv och död. Har själv mist ett par marsvin som stått mig nära. Det var då jag la ner min marsvinsuppfödning och sålde mina sista, men nu sitter jag här igen med ett par grabbar.

Svar på ditt inlägg i min blogg:
Tycker verkligen du ska låna och pröva - som sagt brukar aldrig gå på sånt som är på tv-shop men detta fungerade faktiskt. :)

http://mikatela.blogg.se

 

Hanna

27 juni 2010 15:56

Vilken uppfödare är det som gäller?
Det ska göra ont när djur tas ifrån en, annars ska man inte ha dom. Men det är så fel när såhär unga djur måste dö, ett gammalt marsvin som levt ett långt och lyckligt liv är liksom "färdigt" i den här världen.

Oturen måste vända, nu har du förhoppningsvis många bekymmersfria marsvinsår framför dig. Domino kommer att bli en riktig gammelgubbe, det är jag säker på.

http://abicos.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är dags att jag förnyar mig lite. Min tid på bloggplatsen är över. Sidan är enkel och har varit bekväm, men det är dags för mig att pröva nya marker, vilket förhoppningsvis kommer att bidra till lite mer aktivitet. Välkomna att följa min nya bl...

Nu är det äntligen sommarlov och jag kan kanske få igång bloggen igen! Det har verkligen varit fullt upp de senaste två månaderna. Aktiviteter och event. Marsvinsskötseln. Plugg och åter plugg. Men jag har nog inte pluggat förgäves! Betygen har kommi...

Ja, för ungefär en månad sedan uppgraderade jag mig äntligen till en smartphone(bara sisådär 2 år efter alla andra). En supertrevlig Samsung Galaxy Nexus!   Nu är jag helt smartphone-frälst och söker efter lämpliga appar för det mesta. Gissa...

Ojojoj, vad mycket jag har i skolan just nu... jag insåg det inte förrän den här veckan. Av den anledningen har jag varit lite handlingsförlamad på sistone. Det är något utav en ond cirkel...   Här är alla saker som borde vara klara typ nu... ...

  Ja, det här har Pärlan råkat ut för. En jättesvullen tass. Jag tar hand om henne så noggrant jag kan nu... hon har magrat lite den senaste månaden, så det här är det sista hon behöver. ...