... och vad man förändras! Jag tillbringade senkvällen åt att läsa gamla dagböcker. Jag har svårt att känna igen mina känslor från bara några månader tillbaka och när jag ser flera år tillbaka så var jag verkligen en helt annan människa. Tiden formar en verkligen.

Vad jag är glad över att jag började skriva dagbok redan som tioåring. Det är många tankar, känslor och händelser som glöms bort annars. Det senaste året har det inte blivit mycket skrivet dock. Jag får försöka ta tag i det där igen.

Jag var så rädd, så rädd inatt. När jag kollade till marsvinen tyckte jag att det såg ut som att Dinno pep lite irriterat när han kissade. Jag(som precis tänkt gå och lägga mig pga att jag var jättetrött) stannade uppe en extra timme och bara väntade på att älsklingen skulle kissa. Fy, vilken hemsk timme det var. Men när han kissade gjorde han inte ett ljud och verkade inte ha det minsta ont. Tack och lov! Antagligen var hans tidigare irriterade pip riktade mot Domino.

Om Dianthus skulle behöva avlivas på grund av urinsten hade en del av mig dött med honom. Det skulle betyda att både Cinnos och Dinnos problem var mitt fel. Antagligen skulle mitt marsvinsägande ta stopp där i så fall. Att två gånger förlora båda sina kära marsvin inom ungefär en månads tid och ha dåligt samvete för allas död är för mycket.

Tack och lov att Dianthus verkar må bra! Dock vill jag inte ropa hej än. Det här har fått mig lite nojig. Han har gått ner lite i vikt igen, är ganska stillsam och vägrade äta morot/broccoli idag(dock åt han i och för sig gräs med glädje). Kan hända att Dianthus är lite hård i magen också. Jag håller koll på min lilla älskling.

Min lillstora bulle, alltid ska du finnas kvar!

Domino är allt en modig liten gris. Efter precis så lite som en månad i min ägo har han börjat bli riktigt social och nyfiken av sig, en riktigt härlig personlighet.    Han påminner mig mycket om Cinnober, men det kanske beror på att Cinno alltid var som en tam marsvinsunge inombords. Kan hända att Domino växer ur sin nyfikenhet.

Nu ikväll bevittnade jag i varje fall hans första skutt upp på hustaket. Det var riktigt roligt att se! Sen dess kan han inte få nog av att sitta där uppe(så bra att han inte vill därifrån sen och smutsar ner hela taket och sig själv  ). Kanske främst för att det är hans idol Dianthus favoritutkiksplats och han älskar att apa efter sin förebild, samt följa honom i vart steg han tar.

En annan första gången-händelse idag är att Domino har börjat ställa sig mot burkanten för att tigga mat. Tidigare har han gömt sig bakom Dianthus och väntat på att maten ska komma till honom istället för tvärtom. Glupskheten inom honom börjar växa. ;) Knappt 2,5 månader gammal och redan börjar han växa upp. Han är 502g stor nu, några gram till och han har väger det dubbla han vägde när han kom till mig.

Nu är det bara en vecka kvar till skolavslutningen. Otroligt! En annan härlig sak är att jag firar halvårsdag med pojkvännen idag. För 6 månader sedan kysstes vi för första gången.

Dagen ska firas med lite klassiska "Louise och Niklas"-aktiviteter och annat mys